HAN VAR MIN PSYKOPAT
Jag fick denna dikt från en person som skrivit med hjärtat, den passar bra i min blogg och med tillåtelse publicerar jag den.
HAN VAR MIN PSYKOPAT
”Den jag en gång var, kommer jag aldrig att bli igen. Det har du sett till.
Du nästlade dej in i mitt liv, blandade korten och påbörjade ditt falska spel.
Som en joker, gömd i leken. Redo att med fusk och så fult spel som möjligt, vinna till dej ännu en seger.
Jag som trodde att jag var hjärter dam, hon som var speciell och som fick ditt hjärta att slå.
Hon som fick din trasiga själ att åtminstone läka en liten del.
Jag trodde jag var hon som gjorde dej lycklig, tjejen som fick dej att vilja leva, hon som delade din själ.
Men så fel jag hade, så lurad jag blev.
För du har ingen själ.
Du vet inte vad äkta kärlek är.
Det enda du kan känna är din tillfredställelse, när du ännu en gång har lyckats lura en annan människa.
En människa som med sina äkta känslor, ovetandes, låter sej luras av ditt falska spel.
Som en vampyr suger sitt blod, suger du din näring från levande människor och det är det som får dej att fortsätta leva.
Utan oss är du ingenting.
Endast iförd ett tomt skal, lever du i denna värld./Erica”
Psykopat, vem är det? 
E är en väldigt charmig kille, säger alltid dom rätta sakerna och han vet hur man får en flickas hjärta att smälta, han bjuder på mat, överraskar med blommor osv, för att han älskar mej så mkt och för att jag har varit en duktig och lydig älskling. För presenter, blommor och middagar måste man alltid ”förtjäna”. Och det innebär att man alltid ska vara glad, man ska alltid ställa upp på sex, vara tillgiven, undergiven och man ska inte han någon egen åsikt, grejen är att så här måste man alltid vara med E, inte bara när man önskar sej blommor och presenter=). Jag har ett ganska hett temprament och det har E alltid sett som en utmaning, han kunde knappt bärga sej innan han fick ta hand om mej, jag skulle tuktas! Det är hans egna ord. I början av vårat förhållande, han satt då inne, så hade vi timslånga diskussioner över telefonen, för om jag inte tyckte lika som honom, så var han tvungen att ändra på min åsikt, det kunde gälla den minsta småsak. Han kallade mej alla fula ord som finns, talade om hur j-a dum i huvudet jag var, han hotade att döda mej och levde rövare, och han gav sej ALDRIG förräns jag var av samma åsikt som honom, efteråt sa han alltid hur onödigt det var av MEJ att starta ett bråk såhär, hur kunde jag förstöra hans dag/kväll, genom ett sånt här meningslöst jidder, det var väl onödigt och elakt tyckte han, allra helst eftersom han satt inlåst och inte kunde göra något åt saken. Om han hade varit ute så hade han slagit ihjäl mej sa han, så jag hade tur att han satt där! Jag hade alltid dåligt samvete efter dessa diskussioner och bad alltid om förlåt men förlåtelse fick jag när jag hade tagit mitt straff, något som jag alltid fick när han senare fick sina permisar, jag samlade på mej en ”hög” under veckorna som gick och straffen var oftast ett visst antal piskrapp, men ibland även förnedringsstraff beroende på hur pass omöjlig jag hade varit. Jag förstod faktiskt inte vad jag hade gjort för fel och oftast glömde även han vad det var men jag hade i vilket fall gjort honom vansinnig och för det skulle jag straffas för! Till slut tänkte jag mej alltid för när vi pratade, noga, för att inte göra honom arg men jag fick ändå straff när vi träffades, i förebyggande syfte och för att jag skulle fortsätta vara duktig!Ungefär så är det än idag, skillnaden är väl att jag inte diskuterar så mycket med E längre, för på något sätt, vinner han alltid dom ändå genom att ge mej dåligt samvete, genom timslånga förmaningar el genom hot och ibland våld, han har slagit till mej några gånger, knuffat mej, slitit ner mej på golvet och satt sej på mej, höjt sin hand för att slå, men oftast behärskat sej och för det är jag honom evigt tacksam, för jag vet ju hur många det är, som blir svårt misshandlade. Du frågade om han tycker illa om mina vänner, grejen är den, att jag har inga vänner, jag är en ganska ensam tjej, blyg, osäker, har ett dåligt självförtroende och låg självkänsla men jag umgås en del med mina bröder, något som inte gillas av E, enligt honom blir jag bara uttnyttjad av dom, dom vill mej bara illa, en av dom umgicks en del med E förr och tycker väl inte att han är den bästa killen för mej, E har alltid sagt till mej att jag måste vara ärlig i alla lägen, inte undanhålla något eller försöka lura honom på något sätt, för skulle jag göra det så skulle den tilliten han försökte bygga upp för mej raseras direkt!
Att frigöra sig från någon som med grymma metoder tagit över ens liv är inte lätt,känslor rår man inte över men förr eller senare blir det tvunget att ta ett beslut eller själv förgås.jag ser det som att du offrar ditt eget liv för att vara en person tillags som kräver det omöjliga av dig, hans krav är omänskliga.Du skrev i ett mail att han suttit på rättpsyk och det tyder jag som att experter kommit fram till att han då var behäftad med en allvarig själslig störning.Han är nu fri men fortsätter behandla dig på ett mycket onormalt sätt och det visar att tiden på rättpsyk inte förändrat honom, mina tankar går då till psykopatiska störningar som anses vara obotliga. Om han är psykopat blir han aldrig nöjd,kraven på dig tar aldrig slut trots att du gör allt för att vara den han vill.En psykopat skapar själv från ingenstans anledningar som ger tillfällen att trycka ned och känna full makt över andra, detta sker om och om igen, bekräftelsen på egen makt tar aldrig slut.Jag hoppas att min blogg gett dig möjligheten att inte själv känna skuld för vad som händer och hänt, det finns inget du kan göra som tillfredsställer de krav som ständigt ställs. Många hälsningar Svenne.
Nä det är så fruktansvärt svårt att frigöra sej, dels för att kärleken är så stark till den personen, men också för att man inte får en chans att gå vidare. Jag har försökt så många gånger, men återvänder alltid till honom. Jag tänker på dom fina stunderna, med gos, kramar osv och hoppas att dom stunderna ska komma oftare. Dom onda och hemska stunderna förtränger jag eller så har jag lärt mej att acceptera dom. Men den som gör det svårast för mej att bryta, är ju min kille, min psykopat. Han ger mej ingen chans! Som han manipulerar, han ger sig inte och jag är inte stark nog att stå emot. För som sagt, jag hoppas ju…och jag älskar honom! Trots allt illa som han har gjort mej och fortfarande gör. Det är som du säger, han blir aldrig nöjd! Han har stått framför mej, med ett flin på läpparna, och sagt ”jag bara väntar på att du ska göra bort dej, så jag får en chans att straffa dej”! ”Det är det bästa jag vet”! Men ändå stannar jag hos honom, ändå älskar jag honom så djupt och innerligt. Varför?! Jag förstår nog nånstans att JAG inte kan förändra honom, för kunde inte 6 år på rättpsyk göra någon skillnad, så varför skulle lilla jag kunna göra det? Jag är glad att jag fann din blogg, den/du har öppnat mina ögon lite grann, men ändå, det som står skrivet är så himla svårt att förstå. Jag vill inte tro på det! kramar lilla jag…
Psykopat behöver man inte vara trots att man har vissa drag, den jag beskriver här är den person som uppfyller samtliga krav som kännetecknar en psykopat.Har han fått diagnosen psykopat och satt inne för våldsbrott var du dömd till förlorare redan från början, sjukdomen eller störningen är obotlig och ingen kan förändra det, inte ens med all kärlek i världen kan man lära en psykopat att känna empati.”Lilla jag” du ska inte döma dig själv, du har inte gjort något fel, att tro och älska någon, göra allt för kärleken är inte fel men för en psykopat är andra bara redskap och andras kärlek utnyttjas. Jag kan påstå att en slipad psykopat kan dupera vem som helst, ger man psykopaten tid och chans att spela ut sina inlärda mönster blir man lätt påverkad, man lär känna en människa som är expert på att i handling och ord göra och säga allt man drömt om, en Prins eller Ängel uppenbarar sig.Kontakten med psykopaten är förrädisk, du överlämnar hela ditt jag, ger allt, älskar, tror och döljer inte något, du blir en öppen bok som kan manipuleras, hjärntvättas, utnyttjas och med ord och handling föras in i en värld som inte är verklig. Det visas många goda sidor som inte finns, han blir stjärnan i den film han spelar och själv bestämt innehållet i, MEN med stort M bara så länge det ger vinning därefter visas det rätta jaget upp allt efter som, utan empati som betyder medkänsla, ånger och samvete blir livet för den som blivit fast ett stort kaos. När någon sitter känslomässigt fast kommer de psykopatiska dragen fram, smygande i början men värre för var dag, full makt och kontroll krävs och metoderna kan bli grymma.Nu kommer den svåraste tiden i vad jag kallar offrets liv, fast i en känslostorm som växlar mellan tro, hopp, förtvivlan och egen skuld skjuts problemen på morgondagen, när jag vaknar i morgon är nog allt bra igen, han har ju visat att han kan vara just prinsen, Men ack så falskt, en prins utan förmåga till äkta känslor. Enda vägen ut är att fly men det är inte lätt, psykopaten tillåter inte att bli lämnad, jag kan inte förklara varför men han vill ha full kontroll över både nya och gamla offer. Många försöker ta sig ur det fängelse psykopaten skapat men ger efter för manipulationen gång efter gång, en del blir fast för hela livet men trots allt har många lyckats ta sig loss och byggt en ny tillvaro. Att frigöra sig betyder total utestängning av kontakter med psykopaten, göra sig oåtkomlig för manipulation och övertalning, inte tro på de vackra orden, även en psykopat ger upp men det kan ta lång tid. Nu fick du nog mycket att fundera över, bearbeta och ta till dig vad du känner för, psykopati är ett stort område med många varianter men lika för alla är den känslokyla som brist på empati skapar. Många hälsningar Svenne.
Hej svenne! Han blev dömd till rättpsykriatrisk vård med särskild utskrivninsprövning, pga våldsbrott. För vad exakt vet jag inte och det är jag på sätt och vis glad för. Men jag vet att dom var grova, kränkande och förnedrande. Och ja, han har bla fått diagnosen psykopati. Men även borderliner, antisocialt beteende och adhd. Jag har själv sett papprena. Så är jag oxå dömd nu då, till ett liv i fångenskap? Till ett helvete som aldrig går att bli fri från? Jag försöker att bli fri, men han ger mej ingen chans! Jag har inte hört något ifrån honom på 2 veckor, men nu haglar det in sms. Han längtar efter mej, saknar mej,längtar efter det som bara JAG kan ge honom, han önskar mej en trevlig söndag utan stress? Jag står emot allt vad jag kan, men jag kommer ge med mej snart, fan jag vet det! Han är inte hotfull, bara len som bomull. Jag svarar inte på hans sms, tänk om han blir arg då istället? Jag känner mej som råttan som katten leker med. Kram lilla jag…
Svar till Erica, ”Lilla Jag”Du vet att du inte kan stå emot, det vet även han.Len som bomull, fagra ord och vacker kärleksförklaring, normalt borde du vara världens lyckligaste tjej men du är inte det. Varför blir han alltid en känslokall och rent farlig människa var gång han återfått full kontroll över dig?Det lilla motstånd du nu byggt upp ser han som en utmaning, spelet pågår och vinnaren får inte bli du. Väl i greppet igen fortsätter hans hunger efter full kontroll och utplånandet av din egen vilja, det är här psykisk och eller fysisk våld tar vid.Du undrar om du är dömd till ett liv i fångenskap? Valet är ditt, är du kvar hos honom blir det så eller ännu värre, korta stunder av hopp och lycka följs av långa perioder av olycka och kaos.Förlåt mig ”Lilla Jag” jag förstår att mina ord gör ont i din redan sargade själ. Jag skulle varit ödmjukare om jag inte vetat att experter kommit fram till hans många störningar där även kriminell psykopati ingår.Livet med en psykopat blir aldrig som i sagan,”och så levde de lyckliga alla sina dar” jag skulle göra dig en björntjänst om jag gav dig hoppet om att lyckan kommer bara du gör som han vill, så kan det vara i sagornas värld men inte i den verkliga.Lilla jag, valet är ditt eget, ingen kan hjälpa dig om du inte själv har den rätta viljan men jag ser vissa goda tecken. Du har läst mycket i ämnet, skrivit i min blogg, funderat i nya banor och tänker självständiga tankar, du har öppnat ditt inre och släppt det onda ut, med andra ord har du börjat bearbeta din situation vilket är ett måste för att orka ta rätt beslut.Nu något viktigt, av ditt svar att döma hamnar du troligen tillbaka i det gamla, känn dig inte dålig och misslyckad för det, se det som prövningarnas tid. För varje gång du blir besviken växer kunnandet och med det viljan, en dag räcker orken för ett slutligt steg mot befrielsen och ett liv du själv kan bestämma över.Många lyckohälsningar till ”Lilla Jag”
Jag har varit där. I psykopatens våld, även om ”min” inte var fysiskt vådsam. Men han snärjde och manipulerade, ljög och bedrog, satte sig själv främst ALLTID även om han påstod motsatsen. Han var ett gift. Ett riktigt jävla giftigt gift som åt sig in i mig och luckrade upp det som var jag och gjorde mig genomskinlig och vag.Dessbättre fick jag någonstans tillräckligt med kraft för att göra mig fri och nu är han ”bara” ett obehagligt minne. Men många timmar har gått åt för bearbetning…Jag önskra Erica allt gott och skickar henne en styrkekram!
Tack fina du för ditt svar, det är värdefullt för andra veta att man kan bli en hel människa igen, du ger hopp till de som står inför det vägvalet.Många hälsningar till Miss ”Tyckare”
Tack ”Miss tycker”! Din kram värmer så himla mycket, för jag vet att du förstår. Precis så som jag förstår dej. Vi delar på samma smärta. Jag kan ana hur svår din vandring måste ha varit, hur många djupa dalar och höga berg du måste ha bestigit, innan du fann dej själv igen. Innan du kom så långt bort att du kunde känna dej fri, fri från han som tog DIN själ ifrån DEJ. Kanske blir man aldrig det? Men du var stark, ÄR stark! Och du ger mej och säkerligen många andra, hoppet tillbaka. Tack fina du. Jag vill ge dej massor av styrkekramar tillbaka! ”lilla jag”
Hej,jag är glad att jag hittade denna blogg, har läst mkt böcker och annat på nätet om psykopater, jag lever med en man som uppfyller de flesta kriterierna, hans pappa alla.Min fråga är… hur f-n gör jag nu när vi har tre barn tillsammans? Hur bryter jag, jag vill inte att mina barn ska bli som han är det dömt på förhand att det kommer att bli så? Jag menar de kommer aldrig att kunna kapa banden helt förrän de fyller 18 år. Rättsväsendet funkar inte så, speciellt då det just handlar om psykopater som kan charma vem som helst under stolen. Jag har fått nog, jag älskar inte honom, men jag befinner mig här, vårt 14:onde år tillsammans… vi är nu 28 år. Hur många år till ska jag leva med hjärtat i halsgropen, aldrig kunna andas ut, vara rädd för mina barns skull?
Jo, jag vet inte om din man är psykopat men mitt svar bygger på OM han är det. Ingen som inte själv är drabbad kan förstå vad det innebär att ha barn tillsammans med en partner med psykopatiska drag.De i omgivningen som vill hjälpa får erfara vad det vill säga att gå emot en sådan störd person, de flesta drar sig undan och lämnar den drabbade ensam med sina problem.Utan barn med i bilden är det mycket svårt att göra sig fri men i ditt fall är det ännu svårar, du blir aldrig helt fri från honom på grund av barnen.Rättsväsendet är på psykopatens sida på grund av det du nämner, de lyssnar på ord och då förlorar dina sanningar mot hans skickligt framförda lögner. Endast om du blir fysiskt misshandlad med dokumenterade skador kan du vinna gehör hos myndigheter men den intelligenta psykopaten lämnar bara skador som inte syns.Det finns bara ett sätt, du måste bygga ett eget liv utan honom där han har så liten plats som möjligt, du är bara 28 år och kan skapa ett eget lyckligare liv, jag vet det är svårt och att det fordras enorm vilja och även att en psykopat aldrig ger upp utan kommer igen gång efter gång med psykisk tortyr för att bryta din vilja.Den dagen du bryter med honom börjar det riktiga allvaret, barnen blir hans vapen som han använder för att krossa dig, du bör ha vänner som stöd för att orka, ensam är svag men att du inte älskar honom är en stor fördel, du slipper det helvete det innebär att längta och tro på en kärlek som inte kan återgäldas.Ja dina barn, det faller nu på dig att överföra din empati på dem, din kärlek och omtanke om dem kan förhindra att någon av dem tar efter hans dåliga sidor, tala mycket med dem, anförtro dem, förklara och få dem att förstå, slösa kärlek på dem, var som deras kompis så de kan anförtro dig det som kan kännas svårt.Jag hoppas du har god kontakt med dina föräldrar och eventuella syskon, det kan vara de som ger dig den kraft du behöver.Hälsningar Svenne.
Hej Svenne och tack för att du svarar, jo tack jag vet, jag är ensam med mina problem, alla vänner försvann ganska fort, speciellt då vi träffades och blev ihop när vi var 15 år. Sedan har jag försökt nå ut till min omgivning, men de vänder bara kappan och verkar inte riktigt förstå…Jag känner mig skyldig, som en svikare, en idiot gentemot mina barn som har gjort detta mot dem, givit dem en psykopat till pappa när jag borde ha förstått för såå länge sedan. Första tecknena kom redan det första året vi var tillsammans då jag var mkt ledsen för ngt, då tog han en chipspåse och börja äta och titta på tv, sluta lipa och var så känslig fick jag höra, och detta kommer jag ihåg så tydligt.. jag ville så gärna bara bli omhållen och tröstad, men han la sig bara likgiltigt framför tv:n i mitt lilla rum. Sen fortsatte det med svartsjukedraman, mer nollställdhet, ignorans osv. Nu när vi har barn, 6 år, 4½ och 10 månader så har det bara blivit värre, med utpressning, speciellt då det gäller sex, han använder sex som ngt han måste ha, han kallar det för att jag måste släppa till annars så blir han som han blir frustrerad och aggressiv mot mig och barnen. Jag vill inte ha det men ibland kanske en gång i månaden känner jag att jag själv måste ställa om mig för att klara av att göra våld på mig själv och min vilja för att vi ska få lugn och ro. Han driver mig även till vanvett genom att ”psyka” mig inför barnen, jag ber honom så många ggr att sluta, att vi kan ta detta när barnen gått o lagt sig, men han ger sig inte och driver mig till vansinne då jag bl.a till slut spottat på honom, slagit på honom och kastat en pall på honom… Detta är inte jag, men mina spärrar krackelerar och jag blir rädd för mig själv och mina tankar. Jag önskar ofta att han ska dö, köra in i en bergsvägg, få sladd… Är detta normalt??… Jag är annars utåt sedd, av de på mitt arbete bl.a en glad, öppen, självsäker, ödmjuk och fin tjej… Men innanför hemmets väggar är jag likgiltig, ledsen, kämpar för mina barns anda, försöker få oss alla att le medans detta pågår. Jag har en ansökan om äktenskapsskillnad i lådan, tittar på den ofta, vet inte om jag vågar släppa kontrollen om barnen. Han vet att jag vill skilja mig, han vet att jag tycker att han är psykopat, vi bröt med hans pappa för 8 år sedan, han har aldrig fått träffa sina barnbarn, och detta är jag också rädd för att han kanske när jag är borta ur bilden återfår sin sjuka relation till sin pappa och barnen lär känna sin psykopatfarfar… Min mans pappa till skillnad från min man är den våldsamma typen, han har gett sig på både fru och barn tidigare i livet, möbler, dörrar och allt… Min man har aldrig lagt en hand på mig, men han har gjort att jag aldrig mer kan stå med rak rygg då allt inuti mig är trasigt. Han njuter nästan av mina utbrott då jag inte orkar mer då han vet att barnen får se ”min dåliga” sida också eftersom jag annars lyckas hålla allt så perfekt… Jag har nu i alla fall kontaktat ”Alla kvinnors hus” ska gå på ett möte och se vad de kan hjälpa till med, även om jag inte är så hoppfull. Detta måste komma ifrån mig, en skilsmässa, men det innebär mer än vad jag kanske orkar med. Det är så att vi bor i ett hus där utsidan är påbörjad men inte klar. Det skulle kosta oss runt 200 000 kr att göra detta klart och vi har redan runt 3 milj i lån, det gör att vi inte har råd… Vi måste ju lyckas sälja huset utan att gå back… Jag måste ha en buffert för mina barn , nya möbler, dubbla uppsättningar av allt osv…Min lön är inte i toppklass direkt. Bara ekonomin gör att jag tvekar fast det egentligen inte borde vara så. Detta använder han också emot mig att lämnar jag in om skilsmässa så gör han inte ett skit mer på det här huset som han uttrycker det…Vi har inget nätverk, jag ska börja jobba 2 dgr i veckan nu i jan och sedan heltid from april, då ska han vara hemma med vår minsta och vara pappaledig… Jag har sagt att ett uppbrott skulle ske i juli i så fall för allas bästa, barnen hinner vänja sig lite innan skola/dagis börjar… men jag vet inte hur samarbetsvillig han skulle vara, antagligen inte mkt… jag vill göra allt för att det ska bli så lätt som möjligt för barnen. Jag vill bo kvar i samma område så de kan ha kvar sin omgivning de känner till osv… Jag vet inte i vilken mån detta är möjligt… *Puh* här fick du mkt att läsa… ber om ursäkt, men så skönt det är att sätta detta på pränt för att se om jag börjar bli galen eller inte…God Jul Svenne, tack för denna sida. Det är intressant att läsa allas historier och veta att man inte är ensam, det saknar jag, ngt forum där det enbart finns människor som behöver vädra om livet med/efter de levt med en psykopat.
Snälla du be inte om ursäkt för att du skriver, du hjälper dig själv och även andra.Din mans pappa är och har varit våldsam skriver du, din man har nog inte haft det lätt i sin barndom, hans empati fick inte utvecklas normalt, i stället har han utvecklat en innre hårdhet, jag menar ett eget skydd han i barndomen byggde upp för att utestänga det han upplevde som ont.Det kan vara så i dag att han utestänger alla från sitt innre, svaghet för honom kan kännas som en risk för nya lidanden, lika så att visa kärlek blir en svaghet.Han har inte tagit över sin pappas våldsamheter, på det området kan han känna empati och inom sig känna den fysiska smärta du då skulle uppleva, vi får hoppas att det förblir så.Jag vet inte mycket om din man och borde inte yttra mig med teorier, jag kan ha fel men det kan även ligga en del sanning i mina ord.Du är förtvivlad och kastar saker, det känns så när man tycker man gjort allt utan resultat, allt blir ett kaos med alla dörrar stängda.Bra med alla kvinnors hus, öppna alla dammar och låt känslorna få utlopp, låt allt du gömt innombords svämma över, jag lovar, det känns befriande med likasinnade som förstår.Hälsningar Svenne.
Dikt:Det som är jag finns ingenstansJag saknar min själ
Jo, jag har skrivit en dikt till dig, den är även ägnad Erica som även kallar sig Lilla Jag och alla andra läsare i samma situation.Kall och hård han gav orsak till smärta, ty han var utan samvete och hade is i sitt hjärta.Han var inte den jag trodde, mitt hjärta, mitt jag och min själ han snodde, han bara tog mitt liv i beslag och efter det gällde bara hans lag.Någon egen vilja inte längre gäller, jag går emot ibland men han bara skäller, jag måste lyda i allt annars får jag tillbaka mångfallt.Mot min vilja hans slav jag blivit, allt motstånd han sedan länge rivit, så här borde det inte gå till, jag kan aldrig göra det jag själv vill.Jag känner mig maktlös i min ensamhet, dåligt jag mår men nu jag bättre vet, något måste hända som mitt liv kan vända.Jag har läst och lärt mig mer om mitt liv, mot friheten jag tagit mitt första kliv, ensam och i smyg jag söker ett svar, detta liv jag ej vill ha kvar.Jag ska ta tillbaka mitt liv men jag vet det blir svårt, fångvaktaren kommer att sätta hårt mot hårt, den sista striden måste jag vinna så plågoanden från mitt liv kan försvinna, grrr nu känner jag mig som en tigrinna!Hälsningar Svenne.
Svårt, svårt, svårt…Jag är en människa som inte brukar linda in orden när det är ‘allvar’ – vilket detta är!Sätt dig ner, repa mod… Ring någon av dina bröder, kanske båda två. Flytta kanske? Byta mobilabbonemang – ABSOLUT!Hemligt hemtelefonnummer, postbox i stället för brevlådeinkast i lägenheten.POLISANMÄL ALLA ÖVERGREPP HAN GJORT!!!Det är inte käkrlek från hans sida, det är suget efter makt. Den kärlek du kände en gång har ersatts av något annat som han skapat; det är inte du längre.BRYT UPP FRÅN HONOM. NU. Det kommer aldrig att bli ‘bra’ – något som jag tror mig veta att du vet om också innerst inne om vi ska vara ärliga…Lycka till, tänk på DIG, inte på honom./Henric
Ja det är oftast vad som behövs men det finns så mycket känslor med i bilden som gör allt svårt och tillkrånglat.Kärleken till en förövare kan bli stark och bindande när våld och förtryck raderar bort den egna självkänslan.
Hej fina svenne! Det du och alla andra fina människor skriver här, har fått mej att förstå, din blogg har öppnat mina ögon lite grann. Jag såg inte vad E gjorde med mej och mitt liv, men jag kände det, i mitt hjärta och i min själ. Men jag lärde mej på något sätt att acceptera, för jag ville inte förstå. Jag älskade honom så mycket, behövde honom, jag levde för dom fina stunderna. Stunderna som var fyllda med skratt, gos, varma kramar och pussar. Jag trodde verkligen att JAG var speciell, att jag gav honom något som ingen annan kunde ge. Och för det var jag så stolt, så lycklig! Men jag kan se lite klarare nu, förstå att det kanske inte var så ändå. Förstå att han klarar sej bra utan mej, att han ”tar” ifrån någon annan om jag inte finns där. Jag försöker frigöra mej nu och gudarna ska veta att det är inte lätt, men det ska gå! Jag var hos honom för ett tag sen, jag föll för hans vackra ord och kunde inte låta bli att åka dit. Han hade lagat en god middag, tänt ljus och gjort så fint, allt för min skull! Och vad många komplimanger jag fick! Jag var så fin, så snygg, han hade saknat mej så mycket sa han. Det hade gått 2 veckor sen vi sist sågs. Och jag föll igen, kanske med lite mer distans den här gången och lite mer på min vakt. Men när vi låg i soffan och gosade, sa han dom magiska orden som fick mitt hopp att tändas igen, mitt hjärta att smälta, mitt förstånd att försvinna, min lilla uppbygda mur att rasa. Du förstår ju ingenting sa han och jag frågade vad han menade? Du förstår ju inte sa han igen, att jag aldrig har slutat att älska dej. Så lycklig jag blev! Men så olycklig, när jag senare förstod att det inte var sant. För dagarna gick, utan att jag hörde något ifrån honom, vad jag mådde dåligt! Så sårad, lurad, dum och oälskad jag kände mej! Smärtan i mitt inre var obeskrivlig, det gjorde så fruktansvärt ont! Så när nästa sms kom, drygt en och en halv vecka senare, så valde jag att inte svara. Samma inbjudan, med samma olidliga smärta efteråt, jag klarar det inte. Jag orkar inte det! Varje dag är ett evigt kämpade, mot E, mot mina egna känslor. Jag vill vara stark, kunna stå emot! Jag hoppas att han ska ge upp, lämna mej ifred, släppa sitt tag om mej… Tack för att du finns svenne, du är så klok. Du och alla andra vackra själar som skriver här, är ett stort stöd för mej. Och jag önskar och hoppas att även jag, är ett stort stöd för någon annan vilsen, sårad människa därute… God jul ni vackra fina.Låt glädjens stjärna över er skina.Massa varma kramar från lilla jag…
Lilla Jag, du önskar att han ska lämna dig i fred, tro inte det för han vill behålla makten över dig, liksom njuta av att du trånar och lider efter honom. Han kommer tillbaka gång efter gång så länge han kan dupera dig, tänk på att det är full kontroll över dig som han mår bra av, sedan skiter han i hur du mår, tvärt om ger det honom den enda glädje han känner, makt över andra.Du vill och önskar att han lämnar dig i fred, jag ställer en fråga, varför ska du överlåta beslutet till honom? Det är du ensam som har ansvaret om du ska låta honom stanna eller inte.Omedvetet vill du att han ska säga de rätta orden, du vill så gärna tro igen och förtränger den sanning du innerst inne numera vet. Du vet även att han är expert på just ord, det han säger är bara ett spel för egen vinning.Nu dina egna ord. Han blev dömd till rättpsykriatrisk vård med särskild utskrivninsprövning, pga våldsbrott, för vad exakt vet jag inte och det är jag på sätt och vis glad för.Men jag vet att dom var grova, kränkande och förnedrande. Och ja, han har bla fått diagnosen psykopati, men även borderliner, antisocialt beteende och adhd, jag har själv sett papprena.Du har försökt med kärlek många år, han har suttit inne 6 år, experter på störningar har gett honom diagnosen du nämnde här ovan, INGEN även du inräknat har kunnat förändra honom.Psykopati är obotligt och alla i hans omgivning som ger av sig själv blir utnyttjade.Ge upp honom för din egen skull, de stunder du känner lycka är bara drömmar, man vaknar alltid igen till den verkliga världen.Jag önskar dig och alla andra en bra Jul och ett bättre nytt år.
Ack så väl jag känner igen mig i det du skriver. Jag har varit offer för en psykopat. En mytoman. Offer för Bostadsrättföreningens maktmissbruk. Nu offer för kränkande särbehandling på arbeter. Skriver om det i min blogg. Undrar varför just jag är offer hela tiden. Tycker ju att jag är en trevlig bra social människa.Levde med en psykopat 3,5 år. Men lyckades ta mig ur. Sviterna sitter nog alltid kvar…Kram M
Det är de snälla som är lättast att ge sig på men ändå bättre vara snäll och oskyldig än ond och skyldig.Jag har hört ofta att samma personer drabbats flera gånger av olika personer med psykopatisk läggning.Det är inte den snälla som väljer psykopaten, tvärt om är det psykopaten som väljer den snälla.Alla har sina personideal, en med översittarläggning dras till de snälla som bjuder mindre motstånd och är lättere att lura och bedra.En psykopat skyr människor som utstrålar fasthet och styrka och attraheras av de som är öppna och godhjärtade.En psykopat väljer ingen enbart för att vara snäll, det måste även finnas någon vinning med i spelet. De som har sorg eller andra svackor i livet och längtar efter en sann vän bör vara extra vaksamma, psykopaten har ett utvecklat sinne för att hitta de som lättare faller för hans manipulationer och lögner.En psykopat som ingen tror på blir en nolla men när någon tror växer han till ett monster, de som utelämnar sig och tappar sig själv råkar illa ut.
Jag känner så väl igen alla känslor som tas upp här. Jag är bara 19 år och har redan fått förstört mitt känsloliv pga en potentiell psykopat som jag bara var tillsammans med i 9 månader.. Han manipulerade mig från start, fick inte träffa mina vänner och knappt min familj. Han var fruktansvärt svartsjuk och han hade de mest absurda argumenten. Våldet började inte förrän en bit in i förhållandet och det gick så långt att han höll på att kväva mig. Ändå så finns känslorna kvar där för honom och det har gått över 1 år nu. Jag har en ny pojkvän och han är helt underbar. Men jag har så svårt att älska honom fullt ut för att mitt ex har satt spöken i huvudet på mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och det har blivit som en fix idé i mitt huvud. Jag har fortfarande inte kontroll över mitt liv, även fast mitt ex inte försöker kontakta mig längre. Jag vill så gärna kunna komma över allt så att jag kan älska min nuvarande pojkvän fullt ut. Han är det bästa som har hänt mig och jag tänker inte låta mitt ex förstöra det. jag har provat alla möjliga bearbetningsknep. jag har skrivit ner allt, alla känslor för honom, jag har varit på platser där vi var mycket och pratat mycket om det men ingenting tycks hjälpa. Jag skulle vara så tacksam om någon ville ge mig tips på hur jag kan gå vidare.
Uppgiven det är inget ovanligt det du upplever, de flesta förödmjukade och plågade människor jag kommit i kontakt med berättar samma som du.Man kan tycka att det normala borde vara att ömma känslor försvinner när någon gör illa en på ett grymt sätt, men så fungerar det inte i verkligheten.De flesta drabbade har upprepade gånger försökt komma ifrån men känslorna har tvingat tillbaka dem gång efter gång, de har upplevt samma helvete efter varje försoning, jag har hört orden, hellre ett helvete med honom än ett ännu större utan honom, det visar att känslor är starkare än förnuftet.Min uppfattning är att kärleken till en grym person som trampar på ens känslor, misshandlar psykiskt och även fysiskt upplevs starkare än den kärlek man upplever med en snäll och god människa, låter idiotiskt men jag ska förklara vad jag menar.Ett tryggt och lyckligt förhållande flyter lungt och stilla, de riktigt stora känslostormarna saknas, känslotopparna både nedåt och uppåt är inte överdrivna, vi kan kalla det för den trygga världen där man vårdar varandras känslor och delar alla sorger och glädjeämnen.Alla människors liv går i vågor, för den som lever i ett harmoniskt förhållande är skillnaden mellan topp och botten liten med undantag för normala händelser som ibland väcker känslorna, det kan då vara sorg eller glädje.Att leva med en psykopat är det omvända och känslorna flödar för jämnan, ena stunden upplevs sorg, besvikelse, förnedring och rädsla och att vara nedtryckt så långt det går i vågdalen, stunden senare förbytts psykopaten till något annat, försoningen och därmed lyckan når himmelska höjder, lyckoruset varar dock inte länge och en ny bottenkänning kommer med säkerhet.Tiderna av lyckliga stunder är få och kortvariga medan tiden av olycka och kaos är desto längre och upptas helt av längtan efter en lycka som aldrig infrias.Hur kan någon leva kvar i detta förhållande och hur kan de som kommit ifrån längta tillbaka till det onda livet?Det handlar om manipulation och hjärntvätt, någon har tagit över ens liv och innersta känslor. Den som manipulerar gör det inte medvetet,det är ett inlärt mönster som tidigare gett vinst och framgång, har då personen psykopatiska störningar som innebär avsaknaden av empati och medkänsla tas ingen hänsyn till andras känslor och olycka.Hur kan någon som lyckats ta sig ur förhållandet ändå älska i smyg och längta tillbaka?Eftersom livet med en psykopat framkallar enorma känslor upp eller ned vill jag påstå att den kärlek som trots allt upplevs blir himmelsk och fastnar i minnet, väl på avstånd är det inte konstigt att längta tillbaka till just de stunderna.Jag vill påstå att kärleken är en starkare kraft än ondskan, därför är det svårt att lösgöra sig från en psykopat, det gäller att tänka sunt och minnas all ondska när de ömma känslorna uppenbarar sig.Det sägs att mötet med en psykopat aldrig glöms, jag själv påstår samma, minnena bleknar med tiden men aldrig helt, de finns kvar livet ut.Du uppgivna skrivare, jag hoppas dina minnen bleknar så du kan uppleva sann lycka med din vän, du måste inse att topparna upp eller ned nu är vad vi kallar normala,de känslomässiga höga topparna du upplevt tidigare kan bara upplevas om du samtidigt är drabbad av olycka eller krossade förväntningar.Även i ett lungt normalt förhållande kan man någon gång uppleva något liknande, det kan vara sorg, olyckshändelse,otrohet eller annat som föder känslostormar, kärleken kan då kännas starkare och minnet av det leva kvar.Om något kräver ordet förlåt och det är menat löser det sig i regel eftersom bägge kan känna empati och medkänsla, en känslostorm kan svetsa samman människor och stärka samhörigheten.
Tårarna rinner…Hälsa Erica / En som känner igen sig
Hej!Det är mycket bra du skriver, men någon ensta gång kan jag ha någon avvikande åsikt. Det är inget konstigt med det.Men det är inte det jag tänker på just nu. Jag har istället en fråga. Är det OK att jag publicerar material från din blogg, delar av inlägg och delar av dina kommentarer som jag tycker är alldeles speciellt bra, på min hemsida? Givetvis med hänvisning till källan!HälsningarGordon
Det vore onaturligt om alla mina åsikter vore de rätta, inte ens forskare på området är eniga.Störningar på människors känsloliv är svårt att förstå och därför står de flesta utan vetskap när de möter ett sådant problem.Det är kunskap som behövs när man inte kan förstå andras onormala handlingar och det negativa man själv upplever.Det är klart du får använda det material jag skrivit som du finner av värde, jag känner själv glädje över det.Många hälsningar tillbaka.